Cathrine och jag fortsatte utforska den vita fläcken på kartan och blev överlyckliga när vi kände igen oss från igår. Vi kom till samma stig från olika håll 3 gånger varav två gånger med vilje. Ytterligare en gång skulle vi bara kontrollera om ”de stora stenarna” var bortom en krök som vi trodde att de skulle vara och det var de! Om några veckor kommer vi nog även känna denna tidigare ganska okända del av skogen väldigt väl.
Naturen skiftar väldigt mycket och det är gott om hinder i form av nedfallna träd och alla stenar ska bestigas som om de vore Mount Everest. Cora får man hålla ett öga på, hon tycker om höjder lite för mycket för sitt eget bästa
Vi hittade några av tikarna väntande på en godissten där solljuset silade ner så vackert. Perfekt för ett gruppfoto tänke vi. Men vad är det här med mopsar och gruppfoton?
Vi hittade till och med hem samma väg vi tog in i skogen och Ollie, 11 år visade hur spänstig en äldre mops kan vara genom att hoppa från först den ena sedan till den andra grenen på det nedfallna trädet – minst sagt imponerande av en gammal dam
En drickapaus i kärret är alltid gott innan vi tar oss till parkeringen. Det är härligt att veta att vi har så mycket kvar att utforska och så många stigar som kommer kunna bindas samman till en helhet
Kennel Westerholmen är en registrerad kennel under
