I påskas blev ”farmor” plötsligt sjuk och tre veckor senare förlorade vi henne. Världen som vi känner den ställdes plötsligt på ända. Farmor, den samlade klokskapen som vi kunde fråga om precis allt och farmor som alltid hade valpningsväskan redo för att hjälpa till när nya Westerholmare såg dagens ljus fanns inte mer.
Under åren passerade det många hundar i hemmet. Strävhårstaxen Gogo, franska bulldoggarna Nicki, som importerades från England, Nana, Fanny, Carol och Josef. Att inte förglömma lilla fotbollsspelande Ida – ett energiknippe som slet sig på promenad och sprang rakt ut på grusplanen i Skarpäng under en match i de lägre divisionerna. Chockad blev farmor men mest överraskad blev nog mittbacken som planerade ett uppspel när han blev avdribblad av en liten bestämd och målmedveten fralla! Karriären blev kort, Ida fick rött kort av domaren direkt.
Från tidigt nittiotal förgyllde rasen borderterrier hemmet -Lina, Douglas, Thyra och Amanda levde de bästa av hundliv. Många resor blev det, Douglas var en riktig agilitystjärna som farfar matchade fram. Farmor var med, bakade och bjöd på fika. Efter det att åren gick så fick även ett par mopsar plats i huset.
Lilla Ibeth behövde vara på kollo när resten av mopsfamiljen åkte på WDS i Helsingfors. När vi kom hem efter en lång helg och skulle hämta Ibeth så gömde sig mopsfröken bakom farmor. Skogsmullelivet i Sikaskogen var att föredra framför storstadsliv. ”Jag tror nog att hon blir kvar här”, sade farmor, samtidigt som Ibeth kikade fram bakom henne. Så blev det. Hon blev inneboende med borderterriern Amanda. Amanda som under de kommande åren förstod att hon nog också var en mops. Det dröjde inte länge så flyttade även bestämda Persikan in i kojan, ett yrväder som höll ordning på huset och farmor. TV-tider och mattider skulle hållas!
Att vara hund i huset i Sika är ett perfekt liv, långa skogspromenader, lite höns och flygplan att hålla efter och en och annan godbit när tillfälle gavs. Många samtal inleddes med ”den där Persikan…”.
Vi och mopsarna saknar henne något oerhört, det gick så fort. Cancern tog ut sin rätt. Från långa skogspromenader till att cancern tog över livet gick det någon månad – chocken har inte släppt och sorgen finns med oss alla.
Vila i frid, lätt och smärtfritt,
Älskade mamma, svärmor och farmor.
Så fint skrivet Stefan.
Älskade båda Anitha och Kent så oerhört mycket. Han finns ju fortfarande med oss, men ändå inte.
Bättre vän kunde man inte ha. Våra hundar har också alltid älskat Anitha och tyckt det varit roligt att åka och hälsat på eller när de kom till oss. Det känns väldigt konstigt och tomt att inte kunna prata med varandra längre. Saknar henne så oerhört mycket. Och det måste ju vara hundra gånger värre för er.
Många varma kramar från oss Elisabeth och Leffe och alla djuren
Anitha var så oerhört glad över att åka och hälsa på er tidigare i år.
Hoppas vi kan fortsätta att ses trots omständigheterna och att vi håller fortsatt kontakt